En vektor i hjärtat

Jag tror såhär: De som inte gillade Viva la Vida or Death and All His Friends kommer att gilla Prospekt’s March EP. Jag gillar Coldplays tre första skivor skarpt, i synnerhet de drömska texterna, jag talar bland annat om Clocks, The Scientist, Warning sign, A Message och Yellow. På senaste plattan är det endast Death and All His Friends/The Escapist som kommer i närheten, då tänker jag på ljudbilden och avslutningsraderna: ”And in the end, we lie awake, and we dream of making our escape”, dessa rader får mig att tänka på Kent-låten 747 och hela albumet Isola (länken är till den engelska plattan men syftar egentligen på den svenska). Mitt hjärta slår hårda slag för Kent och speciellt för det gula albumet. Isola är en fantastisk platta som är en liten kärlekshistoria, varenda låt bygger upp till det album Isola är. Detta har Coldplay lyckats med tills Viva la Vida or Death and All His Friends, det är tråkig sambarock med texter som inte tilltalar mig direkt till hjärtat. Tidigare har de lyckats prickskjuta mitt hjärta med deras poetiska men raka texter utan någon som helst bedövning (”I’d bleed myself dry for you”).

Men de kan sin skit. De gör en EP istället, så att vi som spetsar öronen för att höra vad Chris Martin har att sjunga till oss får nytt material. Även om EPn är spretig så är det låtarna Life in Technicolor ii och Glass of water som demonstrerar att Martin fortfarande kan skriva texter.