En vektor i hjärtat

Det här med att ställa sig upp för gamla.

Jag tror på karma och sånt. När jag passerar halvlek och behöver sitta ner så kommer mitt karma göra så att jag får göra det. Och andra grejer, att om jag är vänlig så kommer jag få tillbaka det, förr eller senare. Jag vet att min mamma är artig. Så jag frågade henne.

Hon berättade någon historia om tre fräcka människor som faktiskt var äldre än henne som både förolämpade och trängde sig före i någon form av kö. Jag blev naturligtvis förvånad och frågade om kollektivtrafiksituationen, om någon har ställt sig upp för min mamma (hon behöver göra det ibland).

- Nej! Vafasen, här har jag ställt mig upp för äldre i femtio år, och nu när jag behöver sitta ner så har INGEN, INGEN ställt sig upp för mig, svarade hon.
- Men då får du väl bli en kärringjävel som viftar med käppen och skäller som en riktig kärringjävel, svarade jag.

Slutsatsen av detta, mina damer och herrar är att jag från och med nu kommer endast ställa mig upp för tjejer. Istället för långsiktigt arbete med ett tålamod som Gandhi och ett försök till harmoni i kollektivtrafiken så kommer jag nu arbeta kortsiktigt med punktinsatser. Så länge jag har ben och hälsa kvar kan jag kanske få ett par telefonnummer på kuppen. Sen när jag har passerat halvtid, då ska ni minsann få se på seriös sittplats och köanarkism.