En vektor i hjärtat

Ibland blir det bara så, att man måste göra någon människa man har tyckt om odödlig för att gå vidare. Den här hösten övertygade jag Lasse Lindh att spela in en demo av en text jag skrev i sommaren när jag flög på rosa moln. Den handlar om att släppa gamla jobbiga minnen och våga börja på något nytt. Det var ett sätt att visa allt. Det var ett sätt att göra ett avslut.

Om det aldrig går över
Musik: Lasse Lindh
Text: Alexander Forsén

Hela låten:

Drabbas alla sing/songwriters av att bli ointressanta efter debuten? José González blev hajpad något makalöst i och med sin cover av The Knifes Heartbeats, sen har det inte hänt så mycket förutom att han har släppt en uppföljare till sin debutplatta och turnerat hela världen. Jens Lekman har alltid varit lite söt men är nuförtiden inte särskilt intressant för recensenterna. Lasse Lindh spelar in och spelar upp men är ännu fortfarande underskattad. Kristian Anttila försöker likaså. I år har Markus Krunegård blivit hur stor som helst, kommer det fortsätta så ett tag till?

Och hur kommer det gå för Jonathan Johansson som släpper sitt debutalbum nästa år? Blir han stor en liten stund och bortglömd efter en annan? Hur det än kommer att gå så kan ingen ta ifrån honom Innan vi faller. Och om albumet blir fantastisk kommer det bli hur vackert som helst.

Jag tror såhär: De som inte gillade Viva la Vida or Death and All His Friends kommer att gilla Prospekt’s March EP. Jag gillar Coldplays tre första skivor skarpt, i synnerhet de drömska texterna, jag talar bland annat om Clocks, The Scientist, Warning sign, A Message och Yellow. På senaste plattan är det endast Death and All His Friends/The Escapist som kommer i närheten, då tänker jag på ljudbilden och avslutningsraderna: ”And in the end, we lie awake, and we dream of making our escape”, dessa rader får mig att tänka på Kent-låten 747 och hela albumet Isola (länken är till den engelska plattan men syftar egentligen på den svenska). Mitt hjärta slår hårda slag för Kent och speciellt för det gula albumet. Isola är en fantastisk platta som är en liten kärlekshistoria, varenda låt bygger upp till det album Isola är. Detta har Coldplay lyckats med tills Viva la Vida or Death and All His Friends, det är tråkig sambarock med texter som inte tilltalar mig direkt till hjärtat. Tidigare har de lyckats prickskjuta mitt hjärta med deras poetiska men raka texter utan någon som helst bedövning (”I’d bleed myself dry for you”).

Men de kan sin skit. De gör en EP istället, så att vi som spetsar öronen för att höra vad Chris Martin har att sjunga till oss får nytt material. Även om EPn är spretig så är det låtarna Life in Technicolor ii och Glass of water som demonstrerar att Martin fortfarande kan skriva texter.

Nils Hansson på DN hajpade Glasvegas i sin skivrecension. Jag gillar dem men skivan har ännu inte förändrat mitt liv eller varit på ständig repeat. Geraldine är den bästa låten men jag kan inte uppskatta någon övrig låt på skivan. Men jag älskar de ljudbilder de hamrar fram på sina gitarrer.

Men nu ska vi inte prata om en hajp som pågår. Jag har nämligen tittat i min glaskula och ser att 2009 är White Lies år. Kom ihåg var ni läste det först. I januari släpps deras debutalbum. Tänk er att man lägger The Killers och Interpol i en mixer och blandar ordentligt, resultatet skulle då bli White Lies.