En vektor i hjärtat

Det här med att ställa sig upp för gamla.

Jag tror på karma och sånt. När jag passerar halvlek och behöver sitta ner så kommer mitt karma göra så att jag får göra det. Och andra grejer, att om jag är vänlig så kommer jag få tillbaka det, förr eller senare. Jag vet att min mamma är artig. Så jag frågade henne.

Hon berättade någon historia om tre fräcka människor som faktiskt var äldre än henne som både förolämpade och trängde sig före i någon form av kö. Jag blev naturligtvis förvånad och frågade om kollektivtrafiksituationen, om någon har ställt sig upp för min mamma (hon behöver göra det ibland).

- Nej! Vafasen, här har jag ställt mig upp för äldre i femtio år, och nu när jag behöver sitta ner så har INGEN, INGEN ställt sig upp för mig, svarade hon.
- Men då får du väl bli en kärringjävel som viftar med käppen och skäller som en riktig kärringjävel, svarade jag.

Slutsatsen av detta, mina damer och herrar är att jag från och med nu kommer endast ställa mig upp för tjejer. Istället för långsiktigt arbete med ett tålamod som Gandhi och ett försök till harmoni i kollektivtrafiken så kommer jag nu arbeta kortsiktigt med punktinsatser. Så länge jag har ben och hälsa kvar kan jag kanske få ett par telefonnummer på kuppen. Sen när jag har passerat halvtid, då ska ni minsann få se på seriös sittplats och köanarkism.

SoFo har förlorat en klenod, ett k-märkt föremål som har varit mycket viktig för Södermalm, mannen som gav SoFo ett ansikte. Han som är delförfattare för den här bloggen men har ännu inte skrivit ett inlägg. För den oinsatte är SoFo en akronym för South of Folkungagatan. Från att ha varit en geografisk beteckning på var innemänniskorna och indiekidsen har hängt så har det nu blivit mer ett shoppingkoncept där många affärer har öppet sent in på natten med flödande vin och neonljus.

Peter vet vad som är inne. Peter har flyttat. Bort från SoFo. Man skulle kunna tro att han har tappat hela sin identitet men jag tror att han vet mycket bättre, att han lämnar ett sjunkande skepp. Peter har flyttat till HoMO, en akronym för Hornstull Med Omnejd.

Men det är väl inte så indie? undrar ni. Jo säger jag. HoMO har åtminstone två saker som SoFo inte har. De har en riktig indiescen, Hornstull Strand som gör nästan vad som helst för att hålla sig flytande som att t.ex. boka Amy Diamond, det är nästan punk. Debaser är jättefin men de är så stora, nästan lika mäktiga som Google, de får ju göra som de vill för att de är störst och troligen bäst. När Astoria gick i konkurs har det sedan dess varit svårt att vara indie och gå till biografen Victoria på Götgatan som nuförtiden drivs av Svenska Bio och ägs till 49% av SF, det är ju inte särskilt indie. De som har haft hedern i behåll har gått till Zita eller Cinemateket. Kvartersbion vid Hornstull har man bara läst om i tidningen. Men nu blir det lite fart, Kvartersbion har tagits över av Folkets hus och parker och kommer snart heta Rio (samma namn som ursprungsbiografen) så inom kort kommer ni se en vilsen SoFo-gestalt nyfiket smyga omkring i lokalerna.

Jag fruktar att det kommer bli en kris. Hemska saker kommer hända. Att bostadsrätternas priser kommer krascha, det kommer råda anarki, SoFo kommer spärras av, Skrapan kommer sprängas, Pet Sounds kommer försvinna i ett stort avgrundshål efter en svår jordbävning, människor kommer oprovocerat slåss på Nytorget och arkeologerna kommer se att det har skett en stor brand på Skånegatan. Vi måste fly! Men oroa er inte, nej nej, vänd er inte om, jag klarar mig, gå vidare bara.

Peter vet alltså vad som är det senaste.

Varför är det så synd om myrorna? De är ju myrstackare.
Han måste vara en jude, han är ju de.
Jag åt en lampa och blev lös i magen.
Jag drack i smyg för att bli hemlighetsfull.
Jag spelade schack och blev alldeles matt.
Sen åt jag en linjal och blev mätt.
Är det din ananas? Nej, det är någon annans.

Jag har precis gått upp för en trappa, väl uppe känner en man igen mig och stoppar mig.
- Ursäkta!
- Ja? undrar jag.
- Du var ju alldeles lysande! säger han.
- ???
- Här har jag aldrig varit, här har jag aldrig varit, fortsätter han.

Precis då förstår jag vad han talar om. För nio år sedan gick jag i högstadiet och ställde upp på talangjakten med ett stand up nummer. Det inleddes med att jag illustrerade en guldfisk minne och slutade med att jag pratade om sex. Det är oerhört att han minns mitt uppträdande och att han kunde känna igen mig, flera år senare. Tydligen har han ett fantastiskt fotografiskt minne. För hur sannolikt är det att få beröm för något man har gjort för ett bra tag sedan?

Det ringer i telefonen. Christian svarar.
- Christian.
- Hej, du har blivit utvald till en undersökning som handlar om inkomster lön, fritid, konsumtion, tobak och alkoholvanor och du får dessutom rikskuponger om du deltar inom bla bla bla bla.
- Är du en inspelad röst? avbryter Christian.
- Va?

Tydligen inte.

Peter Bjorn and John – Up against the wall

Den Peter jag har skrivit om nedan är inte den Peter som är med i ovan nämnda band. Peter finns alltså i verkligheten och är 50% av den här bloggen. Ingen har skadats på SOFO när bloggen fångades in på Östgötagatan under en häftig lattejakt.

Jag har en väldig eklektisk musiksmak, Peter brukar ha järnkoll på musik som verkligen är indie eller låtsas väldigt bra på att vara det. Bloggen kommer handla om livet, kanske döden, om skrivbordspromenaderna, den livsviktiga kulturen och den nödvändiga humorn. Bloggen som inte har ambitionen att debatteras på kultursidorna men som inte ställer sig bredvid blondinbellorna. Det är en blogg som välter en monter och tar över rätt sida av spåret.

Imorgon blir det kanske en releasefest eller snarare, en releaseöl.

Hur kommer en blogg som denna till?

Allt började med att två vänner strosar glatt på Götgatsbacken. De har precis ätit en fantastisk glass vid Nytorget och bläddrat bland skivorna i världens bästa skivbutik som ligger i SOFO. De ser en stilig man med en snygg kvinna under hans arm och de identifierar honom som sin vän.
”Tja Peter”, säger de.
De frågar hur han mår och kallpratar lite så som vänner gör när en av dem har en snygg kvinna under sin arm. Peter i fråga blev blek och betedde sig väldigt avvaktande.
”Jag heter Manne”, säger Peter till slut.
Vännerna tror naturligtvis att han har blivit fullkomligt galen och bestämmer sig för att gå därifrån.

Några månader skiner solen fortfarande men Peter har tagit på sig en kostym för att värja sig mot den svala luften. Han går förbi sin kvarterskrog och en kvinna i sällskapet ropar att där går ju Manne. Peter vänder sig om och frågar vem i helvete Manne är, hans namn är ju ändå Peter. Kvinnan gapar och säger att Manne jobbar på restaurang Sardin som ligger på Skånegatan.
”Men du är ju Manne”, säger hon gång på gång.

Några veckor senare sitter jag och svettas vid köksbordet. Jag har tappat hakan efter att ha hört historien.
”Vi går dit”, säger jag exalterat så att jag nästan ramlar av stolen, ”och sen måste jag bara blogga om det om historien är sann.”
Innan jag går in likt en kamikazepilot ropar Peter uppmuntrande länge leve bloggen. Så jag står där, i restaurang Sardin, läser menyn extra noga och väntar på att se Peter, eller om det nu är Manne. Till slut kommer han ut ur köket för att plocka lite disk. Jag tappar fattningen och går ut.
”Du är lite röd om kinderna”, säger Peter.
”Det är ju du!”, svarar jag.
Manne går ut till uteserveringen och plockar ännu mer disk.
”Ja, han är ju inte helt olik” säger Peter, som inte heter Manne.