En vektor i hjärtat

Vi tar det för vad det är.

Och vi tar det från början. Ibland

kommer leenden med sommaren. Ibland

kommer tårarna med hösten.

När snön ligger på taken. Visar vi känslorna framför TVn.

Vi tar det som man ska göra.

Vi ställer oss och väntar. Ibland

glömmer vi bort hur vi skimrar på våren. Ibland

när snön ligger på taken. Håller du mig vaken.

Vi tar det för vad det är.

Vi väntar och väntar oss något. Ibland

tar vi det aldrig från början.

Det är ett ljus i ditt ansikte
och jag hoppas på en bris
Ingen viskar i träden:
det finns pengar att bränna
och böcker att läsa
ännu en lögn
att tro på

Ibland ställs allting på sin spets. Och plötsligt håller hela världen andan. Situationen blir så skör och klar. När en sjukdom tar över saktar livshastigheten ner. Ett opåverkbar händelseförlopp spelas upp framför sina ögon. En resa mot något vi inte vet. Där alla minnen stannar kvar. En situation som ter sig ohållbart för den som inte drabbas. En situation där alla slutsatser är rationella.

Jag vet inte vad jag skulle göra. Kanske försöka förlika sig med det som lämnas kvar. Kanske behöva förlåta. Men älska alla minnen mer än livet självt. Bygga en plats där hjärtats slag börjar och där det förlorar. Låta minnen leva vidare.

Och sen låta lungorna och världen andas ut igen.

Jag vet inget annat.

Minnet börjar någonstans i ljudet av små springande fötter på asfalten som ringlar runt miljonprogramshusen. Minnet börjar någonstans i samband med en mjuk barnkind mot heltäckningsmattan. Dampartiklarnas rörelser i solljuset mellan persiennerna. Minnet börjar med den vassa känslan av att inte höra hemma någonstans.

Han var pojken som med trasiga skor var på väg att bli man. Satt framåtböjd över tidningen för att läsa om sitt älskade fotbollslag, GAIS, gestikulerade med ena handen och en cigarett i den andra. Han kunde saker. Vilket fick mig att se upp till honom. Jag ville också kunna saker.

Jag frågade om medias uppdrag. Han pratade om deras objektifiering. Men ingen vill ju vara som en hammare, att bli använd. Man vill ju vara ett subjekt. Han pratade om Bibeln. Att Marxs bok var för honom en bok där utopierna var vackrare. De utopier som tilltalade honom. Han hade slutsatserna.

Tanken slog mig idag och jag utvärderade mig själv. Vände mig ut och in. Torktumlade tankarna. Funderade på om jag ännu har kommit dit. Gestikulerande med ena handen och en tekopp i den andra. Att kunna saker. Att bli något för någon. Att säga ord som inte bara slungas ut för stunden. Att säga ord som lyfter. Får en att förflytta sig några millimeter upp i luften.

När tankarna torkade: Det är ofrånkomligt. Han är några år före mig. För mig var han något. Kanske var han något för sig själv.

Låt oss fundera på det där. Vad är du? Vad är du för dig själv? Du är något. Du som vaknar om mornarna. Eller mitt på dagen. Du har något. Du också.

Så. Vad är jag? Vad är jag för mig själv? Grusiga ögon tittar tillbaka i spegeln. Ett litet blixtlåsleende. Han med de små sakerna. Som kanske betyder något för någon. Men som betyder något för en själv.

Vi tar det igen. Man lägger sig på soffan och tänker. Och så tar man det igen.
Placebo var den sommaren, den var livet. De tog över. De försökte säga något. Kanske tyckte de att de lyckades. Jag förstod inte riktigt.
Men de var tilltalande. Berättade om hukande ryggar som träffas av knivar, av människor som kallade sig som vänner.

A friend in needs a friend indeed,
A friend who bleeds is better,
My friend confessed she passed the test,
And we will never sever

I ren frustration byggde de ett hem för de som behövde ett hem för de mörka sidor i boken om sina liv. De byggde en plats för mina.

Every time I rise I see you falling
Can you find me space inside your bleeding heart
Every time I rise I see you falling
Can you find me space, find me space

Man ger nyckeln till sitt hjärta och så får den människan en makt att göra vad som helst. Det är klart att man blir rädd. En evig känsla av taggtråd i hjärtat när de tar sig in med järnrör och tar sönder allt skört.

It seemed to last for hours
It seemed to last for days
This lady of the flowers
and her hypnotic gaze.

She wears her tears on her blouse
confused and racked with self-doubt
she stole the keys to my house
and then she locked herself out.

Och så tog jag allt igen. Och alla pusselbitar fann sin plats. De skrev sånger för trasiga hjärtan.

No-one can take it away from me
And no-one can tear it apart
Because a heart that hurts
Is a heart that works
A heart that hurts
Is a heart that works

Den 4:e juni 2006 släntrar jag och Simon in på Stampen för att se [ingenting] spela. En kille i hatt sitter och tar betalt. Hur mycket kostar det, frågar jag och svaret gör ont i hjärtat och plånboken.

Jag: ???
Han: Det blir lite musik också,  säger han ödmjukt och försiktigt.

Vi betalar och väntar snällt på att [ingenting] ska spela. Plötsligt kliver kassakillen på scen, med ett band, de heter Fonzie Bohlin. Det var en nyupptäckt, en frälsning, ett hopp för musiksverige, så jag tog fram kameran och förevigade dem.

År 2009 heter de Den stora sömnen och ska släppa debutskiva.

Väntar utanför Sagas toaletter och betraktar kön till tjejtoan. En kille tar ett steg fram och luta sig framåt (han är längre än mig).

- Tur att man inte är tjej, säger han.
- Fast det jämnar ju ut sig om man behöver vänta på en tjej, svarar jag.

High faaaaajv!

Helt allvarligt. Två fantastiska akter samma kväll? Hur tänkte ni då?

Ikväll spelar Den stora sömnen och Jonathan Johansson på Debaser Media respektive Debaser Slussen. Samtidigt!

Jag hatar er men jag hatar att jag älskar er så himla mycket.

Den stora sömnen

Jonathan Johansson

Jag har levt i tjugotvå år. Det är en ganska kort tid. Men när jag får se fotografier över en tid som jag har anknytningar till, inser jag att det är en ganska lång tid, ändå. Det har hunnits med en del. Jag tycker väldigt mycket om Björn Kleinhenzs bilder, det är sådana bilder som får en att bubbla av glädje. Mamma visade mig foton från en tid som har flytt. Jag fick den bubblande känslan då. Därför vill jag så gärna dela med mig av dem. Ni får se några här.

Soundtrack till detta bildspel är: Bon Iver – re:stacks