En vektor i hjärtat

Andrew Wyatt från Miike Snow

Foto: Tim Ferguson

Jag har länge letat efter ett band som älskar det storslagna men samtidigt det enkla. Ett The Autumns som sneglar på BPM men låter som deras debutalbum. The Stills lyckades med sitt halva debutalbum, speciellt med Of Montreal. Sen blev trummisen och låtskrivarens ego alldeles för stor och banduppställningen roterades vilket betydde att The Stills fick en sämre sångare och producerade något som lät såhär, sådär med andra ord.

Det är klart jag har letat. Och som jag har letat, efter ett band som rockar, helst live.

Jag har hängt lite på Popaganda i år. Hoppades lite innerst inne att MGMT skulle ta mig med storm. De gjorde de inte.

Men på lilla scenen hände det något, under kvällens näst sista spelning. Miike Snow består av ett par producenter och en sing/songwriter. De har säkert fått credd i relevanta kretsar. Men ingen förväntade sig nog att de skulle bygga en stor tegelvägg som skulle knocka publiken i rasande fart.

De byggde upp ljud som sedan blev storslagen musik. Även om man kan känna av det lite på Silvia är de mäktigare live. Troligen mäktigast år nollnio. Låt oss hoppas att ett band som får ett enormt erkännande utomlands (de har redan hunnit spela live på TV i en nationell kanal som sänder i USA) kommer till det lite svalare Sverige.

Han var pojken som med trasiga skor var på väg att bli man. Satt framåtböjd över tidningen för att läsa om sitt älskade fotbollslag, GAIS, gestikulerade med ena handen och en cigarett i den andra. Han kunde saker. Vilket fick mig att se upp till honom. Jag ville också kunna saker.

Jag frågade om medias uppdrag. Han pratade om deras objektifiering. Men ingen vill ju vara som en hammare, att bli använd. Man vill ju vara ett subjekt. Han pratade om Bibeln. Att Marxs bok var för honom en bok där utopierna var vackrare. De utopier som tilltalade honom. Han hade slutsatserna.

Tanken slog mig idag och jag utvärderade mig själv. Vände mig ut och in. Torktumlade tankarna. Funderade på om jag ännu har kommit dit. Gestikulerande med ena handen och en tekopp i den andra. Att kunna saker. Att bli något för någon. Att säga ord som inte bara slungas ut för stunden. Att säga ord som lyfter. Får en att förflytta sig några millimeter upp i luften.

När tankarna torkade: Det är ofrånkomligt. Han är några år före mig. För mig var han något. Kanske var han något för sig själv.

Låt oss fundera på det där. Vad är du? Vad är du för dig själv? Du är något. Du som vaknar om mornarna. Eller mitt på dagen. Du har något. Du också.

Så. Vad är jag? Vad är jag för mig själv? Grusiga ögon tittar tillbaka i spegeln. Ett litet blixtlåsleende. Han med de små sakerna. Som kanske betyder något för någon. Men som betyder något för en själv.