Ett återbesök till en tid som har flytt
Vi tar det igen. Man lägger sig på soffan och tänker. Och så tar man det igen.
Placebo var den sommaren, den var livet. De tog över. De försökte säga något. Kanske tyckte de att de lyckades. Jag förstod inte riktigt.
Men de var tilltalande. Berättade om hukande ryggar som träffas av knivar, av människor som kallade sig som vänner.
A friend in needs a friend indeed,
A friend who bleeds is better,
My friend confessed she passed the test,
And we will never sever
I ren frustration byggde de ett hem för de som behövde ett hem för de mörka sidor i boken om sina liv. De byggde en plats för mina.
Every time I rise I see you falling
Can you find me space inside your bleeding heart
Every time I rise I see you falling
Can you find me space, find me space
Man ger nyckeln till sitt hjärta och så får den människan en makt att göra vad som helst. Det är klart att man blir rädd. En evig känsla av taggtråd i hjärtat när de tar sig in med järnrör och tar sönder allt skört.
It seemed to last for hours
It seemed to last for days
This lady of the flowers
and her hypnotic gaze.
She wears her tears on her blouse
confused and racked with self-doubt
she stole the keys to my house
and then she locked herself out.
Och så tog jag allt igen. Och alla pusselbitar fann sin plats. De skrev sånger för trasiga hjärtan.
No-one can take it away from me
And no-one can tear it apart
Because a heart that hurts
Is a heart that works
A heart that hurts
Is a heart that works
This entry was posted on måndag, juni 15th, 2009 at 9:10 e m and is filed under Bloggen, Musik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
juni 16th, 2009 at 5:49 f m
Du har bloggat!
Och det här är orsaken till varför du borde blogga mer, för det är så varsamt formulerat och fint skrivet för läsaren att läsa.