En vektor i hjärtat

Vad är klockan? Kvart i 2009? Nu är det bråttom. Tänkte hinna med att berätta om vilka artister/band som ni kan se i fram emot nästa år.

Simon Norrsveden

För ett år sedan var Simon Norrsveden osignad och spelade på Stampen. Det är söt handklappspop som får det kallaste hjärtat att tina upp. Nu har Simon fått skivkontrakt och jag ska göra allt i min makt för att han ska få utvecklas och fortsätta spela in skivor. Det vill säga, gå på spelningar och köpa skivor. Gör det du också. Den 7:e januari kan du se honom spela på klubben Live Unsigned på Mosebacke. Han har också en fin blogg som jag tycker ni ska besöka.

http://norrsveden.com

Jonathan Johansson

Jag har verkligen missuppfattat hela grejen. I ett tidigare inlägg så påstod jag att Jonathan Johansson skulle släppa sin debutskiva i januari. Hans debut kom redan för tre år sedan. Det finns ingen bra ursäkt för detta. Men missa nu för allt i världen inte att se honom live, för jag tror att det är väldigt fint då. Den 17e januari ser ni honom på Debasers Fritz Corner.

http://www.jonathanjohansson.se
Myspace

Fanfarlo

This just in. Upptäckte Fanfarlo precis idag. De har spelat in en skiva i december och deras debutalbum lär antagligen släppas nästa år. Och det är ju tur, för jag vill bara ha mer. Det här vacker pop som får mig att le konstant.

http://www.fanfarlo.com/
Myspace

Nu ska jag ut i vimlet. Ha en fin avslutning på det här året. Gör inget dumt nu. Vi ses nästa år.

Det här med att ställa sig upp för gamla.

Jag tror på karma och sånt. När jag passerar halvlek och behöver sitta ner så kommer mitt karma göra så att jag får göra det. Och andra grejer, att om jag är vänlig så kommer jag få tillbaka det, förr eller senare. Jag vet att min mamma är artig. Så jag frågade henne.

Hon berättade någon historia om tre fräcka människor som faktiskt var äldre än henne som både förolämpade och trängde sig före i någon form av kö. Jag blev naturligtvis förvånad och frågade om kollektivtrafiksituationen, om någon har ställt sig upp för min mamma (hon behöver göra det ibland).

- Nej! Vafasen, här har jag ställt mig upp för äldre i femtio år, och nu när jag behöver sitta ner så har INGEN, INGEN ställt sig upp för mig, svarade hon.
- Men då får du väl bli en kärringjävel som viftar med käppen och skäller som en riktig kärringjävel, svarade jag.

Slutsatsen av detta, mina damer och herrar är att jag från och med nu kommer endast ställa mig upp för tjejer. Istället för långsiktigt arbete med ett tålamod som Gandhi och ett försök till harmoni i kollektivtrafiken så kommer jag nu arbeta kortsiktigt med punktinsatser. Så länge jag har ben och hälsa kvar kan jag kanske få ett par telefonnummer på kuppen. Sen när jag har passerat halvtid, då ska ni minsann få se på seriös sittplats och köanarkism.

Hej vänner!

Har ni öppnat era paket? Tittat på Kalle? Somnat i soffan? Men jag har en till present till er.

Jag har 10 invites till Spotify som jag tänker dela ut idag, det är ju julafton. Skriv en kommentar och din mailaddress så får du en i din inbox.

God jul!

Din vän,
Alexander

Ibland blir det bara så, att man måste göra någon människa man har tyckt om odödlig för att gå vidare. Den här hösten övertygade jag Lasse Lindh att spela in en demo av en text jag skrev i sommaren när jag flög på rosa moln. Den handlar om att släppa gamla jobbiga minnen och våga börja på något nytt. Det var ett sätt att visa allt. Det var ett sätt att göra ett avslut.

Om det aldrig går över
Musik: Lasse Lindh
Text: Alexander Forsén

Hela låten:

SoFo har förlorat en klenod, ett k-märkt föremål som har varit mycket viktig för Södermalm, mannen som gav SoFo ett ansikte. Han som är delförfattare för den här bloggen men har ännu inte skrivit ett inlägg. För den oinsatte är SoFo en akronym för South of Folkungagatan. Från att ha varit en geografisk beteckning på var innemänniskorna och indiekidsen har hängt så har det nu blivit mer ett shoppingkoncept där många affärer har öppet sent in på natten med flödande vin och neonljus.

Peter vet vad som är inne. Peter har flyttat. Bort från SoFo. Man skulle kunna tro att han har tappat hela sin identitet men jag tror att han vet mycket bättre, att han lämnar ett sjunkande skepp. Peter har flyttat till HoMO, en akronym för Hornstull Med Omnejd.

Men det är väl inte så indie? undrar ni. Jo säger jag. HoMO har åtminstone två saker som SoFo inte har. De har en riktig indiescen, Hornstull Strand som gör nästan vad som helst för att hålla sig flytande som att t.ex. boka Amy Diamond, det är nästan punk. Debaser är jättefin men de är så stora, nästan lika mäktiga som Google, de får ju göra som de vill för att de är störst och troligen bäst. När Astoria gick i konkurs har det sedan dess varit svårt att vara indie och gå till biografen Victoria på Götgatan som nuförtiden drivs av Svenska Bio och ägs till 49% av SF, det är ju inte särskilt indie. De som har haft hedern i behåll har gått till Zita eller Cinemateket. Kvartersbion vid Hornstull har man bara läst om i tidningen. Men nu blir det lite fart, Kvartersbion har tagits över av Folkets hus och parker och kommer snart heta Rio (samma namn som ursprungsbiografen) så inom kort kommer ni se en vilsen SoFo-gestalt nyfiket smyga omkring i lokalerna.

Jag fruktar att det kommer bli en kris. Hemska saker kommer hända. Att bostadsrätternas priser kommer krascha, det kommer råda anarki, SoFo kommer spärras av, Skrapan kommer sprängas, Pet Sounds kommer försvinna i ett stort avgrundshål efter en svår jordbävning, människor kommer oprovocerat slåss på Nytorget och arkeologerna kommer se att det har skett en stor brand på Skånegatan. Vi måste fly! Men oroa er inte, nej nej, vänd er inte om, jag klarar mig, gå vidare bara.

Peter vet alltså vad som är det senaste.

Varför är det så synd om myrorna? De är ju myrstackare.
Han måste vara en jude, han är ju de.
Jag åt en lampa och blev lös i magen.
Jag drack i smyg för att bli hemlighetsfull.
Jag spelade schack och blev alldeles matt.
Sen åt jag en linjal och blev mätt.
Är det din ananas? Nej, det är någon annans.

Drabbas alla sing/songwriters av att bli ointressanta efter debuten? José González blev hajpad något makalöst i och med sin cover av The Knifes Heartbeats, sen har det inte hänt så mycket förutom att han har släppt en uppföljare till sin debutplatta och turnerat hela världen. Jens Lekman har alltid varit lite söt men är nuförtiden inte särskilt intressant för recensenterna. Lasse Lindh spelar in och spelar upp men är ännu fortfarande underskattad. Kristian Anttila försöker likaså. I år har Markus Krunegård blivit hur stor som helst, kommer det fortsätta så ett tag till?

Och hur kommer det gå för Jonathan Johansson som släpper sitt debutalbum nästa år? Blir han stor en liten stund och bortglömd efter en annan? Hur det än kommer att gå så kan ingen ta ifrån honom Innan vi faller. Och om albumet blir fantastisk kommer det bli hur vackert som helst.