En vektor i hjärtat

Jag har precis gått upp för en trappa, väl uppe känner en man igen mig och stoppar mig.
- Ursäkta!
- Ja? undrar jag.
- Du var ju alldeles lysande! säger han.
- ???
- Här har jag aldrig varit, här har jag aldrig varit, fortsätter han.

Precis då förstår jag vad han talar om. För nio år sedan gick jag i högstadiet och ställde upp på talangjakten med ett stand up nummer. Det inleddes med att jag illustrerade en guldfisk minne och slutade med att jag pratade om sex. Det är oerhört att han minns mitt uppträdande och att han kunde känna igen mig, flera år senare. Tydligen har han ett fantastiskt fotografiskt minne. För hur sannolikt är det att få beröm för något man har gjort för ett bra tag sedan?

Jag tror såhär: De som inte gillade Viva la Vida or Death and All His Friends kommer att gilla Prospekt’s March EP. Jag gillar Coldplays tre första skivor skarpt, i synnerhet de drömska texterna, jag talar bland annat om Clocks, The Scientist, Warning sign, A Message och Yellow. På senaste plattan är det endast Death and All His Friends/The Escapist som kommer i närheten, då tänker jag på ljudbilden och avslutningsraderna: ”And in the end, we lie awake, and we dream of making our escape”, dessa rader får mig att tänka på Kent-låten 747 och hela albumet Isola (länken är till den engelska plattan men syftar egentligen på den svenska). Mitt hjärta slår hårda slag för Kent och speciellt för det gula albumet. Isola är en fantastisk platta som är en liten kärlekshistoria, varenda låt bygger upp till det album Isola är. Detta har Coldplay lyckats med tills Viva la Vida or Death and All His Friends, det är tråkig sambarock med texter som inte tilltalar mig direkt till hjärtat. Tidigare har de lyckats prickskjuta mitt hjärta med deras poetiska men raka texter utan någon som helst bedövning (”I’d bleed myself dry for you”).

Men de kan sin skit. De gör en EP istället, så att vi som spetsar öronen för att höra vad Chris Martin har att sjunga till oss får nytt material. Även om EPn är spretig så är det låtarna Life in Technicolor ii och Glass of water som demonstrerar att Martin fortfarande kan skriva texter.

Det ringer i telefonen. Christian svarar.
- Christian.
- Hej, du har blivit utvald till en undersökning som handlar om inkomster lön, fritid, konsumtion, tobak och alkoholvanor och du får dessutom rikskuponger om du deltar inom bla bla bla bla.
- Är du en inspelad röst? avbryter Christian.
- Va?

Tydligen inte.

Nils Hansson på DN hajpade Glasvegas i sin skivrecension. Jag gillar dem men skivan har ännu inte förändrat mitt liv eller varit på ständig repeat. Geraldine är den bästa låten men jag kan inte uppskatta någon övrig låt på skivan. Men jag älskar de ljudbilder de hamrar fram på sina gitarrer.

Men nu ska vi inte prata om en hajp som pågår. Jag har nämligen tittat i min glaskula och ser att 2009 är White Lies år. Kom ihåg var ni läste det först. I januari släpps deras debutalbum. Tänk er att man lägger The Killers och Interpol i en mixer och blandar ordentligt, resultatet skulle då bli White Lies.

Peter Bjorn and John – Up against the wall

Den Peter jag har skrivit om nedan är inte den Peter som är med i ovan nämnda band. Peter finns alltså i verkligheten och är 50% av den här bloggen. Ingen har skadats på SOFO när bloggen fångades in på Östgötagatan under en häftig lattejakt.

Jag har en väldig eklektisk musiksmak, Peter brukar ha järnkoll på musik som verkligen är indie eller låtsas väldigt bra på att vara det. Bloggen kommer handla om livet, kanske döden, om skrivbordspromenaderna, den livsviktiga kulturen och den nödvändiga humorn. Bloggen som inte har ambitionen att debatteras på kultursidorna men som inte ställer sig bredvid blondinbellorna. Det är en blogg som välter en monter och tar över rätt sida av spåret.

Imorgon blir det kanske en releasefest eller snarare, en releaseöl.

Hur kommer en blogg som denna till?

Allt började med att två vänner strosar glatt på Götgatsbacken. De har precis ätit en fantastisk glass vid Nytorget och bläddrat bland skivorna i världens bästa skivbutik som ligger i SOFO. De ser en stilig man med en snygg kvinna under hans arm och de identifierar honom som sin vän.
”Tja Peter”, säger de.
De frågar hur han mår och kallpratar lite så som vänner gör när en av dem har en snygg kvinna under sin arm. Peter i fråga blev blek och betedde sig väldigt avvaktande.
”Jag heter Manne”, säger Peter till slut.
Vännerna tror naturligtvis att han har blivit fullkomligt galen och bestämmer sig för att gå därifrån.

Några månader skiner solen fortfarande men Peter har tagit på sig en kostym för att värja sig mot den svala luften. Han går förbi sin kvarterskrog och en kvinna i sällskapet ropar att där går ju Manne. Peter vänder sig om och frågar vem i helvete Manne är, hans namn är ju ändå Peter. Kvinnan gapar och säger att Manne jobbar på restaurang Sardin som ligger på Skånegatan.
”Men du är ju Manne”, säger hon gång på gång.

Några veckor senare sitter jag och svettas vid köksbordet. Jag har tappat hakan efter att ha hört historien.
”Vi går dit”, säger jag exalterat så att jag nästan ramlar av stolen, ”och sen måste jag bara blogga om det om historien är sann.”
Innan jag går in likt en kamikazepilot ropar Peter uppmuntrande länge leve bloggen. Så jag står där, i restaurang Sardin, läser menyn extra noga och väntar på att se Peter, eller om det nu är Manne. Till slut kommer han ut ur köket för att plocka lite disk. Jag tappar fattningen och går ut.
”Du är lite röd om kinderna”, säger Peter.
”Det är ju du!”, svarar jag.
Manne går ut till uteserveringen och plockar ännu mer disk.
”Ja, han är ju inte helt olik” säger Peter, som inte heter Manne.